Jul.
Åh vad jag tycker julen är mysig.
Det är en sån varm känsla.
Julafton och nyår!!
Julstjärnor, julgran, mörkt, snö, julpynt, jultomte, julstake, julklappar!
Man känner sig liksom som ett litet barn igen. Mysig känsla.
Fast dock är det inte lika mysigt med slasket och de. Kallt.
Men snööö ska det vara, inte slask!
LÄNGTAR TILL JULLOVET!!!
Det är en sån varm känsla.
Julafton och nyår!!
Julstjärnor, julgran, mörkt, snö, julpynt, jultomte, julstake, julklappar!
Man känner sig liksom som ett litet barn igen. Mysig känsla.
Fast dock är det inte lika mysigt med slasket och de. Kallt.
Men snööö ska det vara, inte slask!
LÄNGTAR TILL JULLOVET!!!
-
Trygghet.
Jag har så många tankar i mitt huvud just nu. Jag vet inte varför.
Känns skönt att bara skriva ut det.
Jag har funderat på det här med trygghet.. att det är så viktigt!
Att man känner sig trygg. Att man mår bra.
Men det negativa är att när man väl är trygg, så märker man det inte.
Man fattar alltid vad man hade men inte vad man har, det blir jag så jävla sur på.
Varför ska det vara så? Varför kan man aldrig bara fatta hur bra man egentligen har det? Nej då ska man alltid hitta nya negativa dåliga saker.
Är så trött på det, men en sak jag alltid vetat om är att jag har världens bästa föräldrar. Jag har verkligen det. Och ibland tar man dom för givet, för att man älskar dom så mycket.
Och det är också en sak, hur kan man vilja vara taskig mot dom som man älskar mest? Man är ju det omedvetet och inte tänker på det. Men det är bara för att man helt enkelt tar vissa för givet. Men vad händer när dom inte finns där längre? Usch ville inte ens tänka tanken.
Jag har helt enkelt världens bästa föräldrar, bror & pojkvän. Jag måste bara inse det. Orkar inte göra samma tabbe som man alltid gjort, att man upptäcker saker för sent. Jag lever helt enkelt i min dröm, måste bara fatta det. Måste sluta att tänka så mycket, för jag har det så jävla bra!
Och trygghet nu igen, skolan.
Det är en stor del i min trygghet, jag måste känna mig trygg.
Det är de jag menar, när jag gick i söderbymalmsskolan, världens bästa skola, så tänkte jag inte hur bra jag hade det då. Alla kompisar på en plats, bra lärare, alla var som en familj liksom. Allt var så bra. Så kul. Jag såg fram emot att gå till skolan, hade ingen ångest.
När jag gick där så ville jag bara därifrån, jag ville komma bort och få nya kompisar. Men vad fan tänkte jag med?.. Grundskolan är den bästa tiden i livet. Och nu är det över. Allt går så snabbt.
Men nu, nu är det inte kul att åka till skolan, får bara ångest attacker. Men vet inte varför. För att det känns så långt hemifrån, inga kompisar som man liksom känner sig trygg hos. Inga lärare som man hade då.
Allt är så förändrat. Och jag hatar det.
Allt&Alla känns så långt bort, men ändå så nära. Vet inte hur jag ska förklara. Men så känns det.
Förut kunde man liksom tänka " det är vi, inga andra", men nu, vilka vi? Alla är splittrade. Inga umgås längre. Inget " gäng " längre, allt känns så ensamt.
Men en person jag alltid kommer att ha där, är min mamma. DET är min trygghet. Och det är så skönt.
Så det jag menar är att nu, ska jag börja tänka på vad jag har och inte vad jag skulle kunna ha. Jag måste försöka iaf. Att man lever för dagen helt enkelt.
Känns skönt att bara skriva ut det.
Jag har funderat på det här med trygghet.. att det är så viktigt!
Att man känner sig trygg. Att man mår bra.
Men det negativa är att när man väl är trygg, så märker man det inte.
Man fattar alltid vad man hade men inte vad man har, det blir jag så jävla sur på.
Varför ska det vara så? Varför kan man aldrig bara fatta hur bra man egentligen har det? Nej då ska man alltid hitta nya negativa dåliga saker.
Är så trött på det, men en sak jag alltid vetat om är att jag har världens bästa föräldrar. Jag har verkligen det. Och ibland tar man dom för givet, för att man älskar dom så mycket.
Och det är också en sak, hur kan man vilja vara taskig mot dom som man älskar mest? Man är ju det omedvetet och inte tänker på det. Men det är bara för att man helt enkelt tar vissa för givet. Men vad händer när dom inte finns där längre? Usch ville inte ens tänka tanken.
Jag har helt enkelt världens bästa föräldrar, bror & pojkvän. Jag måste bara inse det. Orkar inte göra samma tabbe som man alltid gjort, att man upptäcker saker för sent. Jag lever helt enkelt i min dröm, måste bara fatta det. Måste sluta att tänka så mycket, för jag har det så jävla bra!
Och trygghet nu igen, skolan.
Det är en stor del i min trygghet, jag måste känna mig trygg.
Det är de jag menar, när jag gick i söderbymalmsskolan, världens bästa skola, så tänkte jag inte hur bra jag hade det då. Alla kompisar på en plats, bra lärare, alla var som en familj liksom. Allt var så bra. Så kul. Jag såg fram emot att gå till skolan, hade ingen ångest.
När jag gick där så ville jag bara därifrån, jag ville komma bort och få nya kompisar. Men vad fan tänkte jag med?.. Grundskolan är den bästa tiden i livet. Och nu är det över. Allt går så snabbt.
Men nu, nu är det inte kul att åka till skolan, får bara ångest attacker. Men vet inte varför. För att det känns så långt hemifrån, inga kompisar som man liksom känner sig trygg hos. Inga lärare som man hade då.
Allt är så förändrat. Och jag hatar det.
Allt&Alla känns så långt bort, men ändå så nära. Vet inte hur jag ska förklara. Men så känns det.
Förut kunde man liksom tänka " det är vi, inga andra", men nu, vilka vi? Alla är splittrade. Inga umgås längre. Inget " gäng " längre, allt känns så ensamt.
Men en person jag alltid kommer att ha där, är min mamma. DET är min trygghet. Och det är så skönt.
Så det jag menar är att nu, ska jag börja tänka på vad jag har och inte vad jag skulle kunna ha. Jag måste försöka iaf. Att man lever för dagen helt enkelt.
